Summering av Ironman Jönköping
En fantastisk upplevelse, även om jag har varit borta från konditionsidrott under flera år sedan jag slutade simma. Att gå från att vara sprintsimmare till att ge mig på en längre distans var en helt annan upplevelse och utmanade mig på olika sätt. Framförallt var det en mental kamp att fortsätta pressa mig själv trots att hela kroppen gjorde ont.
Inför loppet: Under den sista månaden innan loppet blev det två veckor med jour på räddningstjänsten, vilket gjorde att jag missade mina långpass. Dessutom drabbades jag av feber och förkylning två veckor innan tävlingen, vilket gjorde att jag låg hemma hela veckan. Så min uppladdning blev inte riktigt som jag hade planerat. Trots det kände jag mig stark och nervositeten kom först ungefär 24 timmar innan start där jag tappade både aptit och magen och började bråka.
Under loppet:
Adrenalinpåslaget gjorde att jag gick ut på tok för hårt på simningen som ledde till en mjölksyra jag inte riktigt kunde skaka bort, navigeringen blev inte heller den bästa då mitt ända fokus var att simma fort (ville ju ta banrekord), skulle ha simmat 1900m med slutade att jag simmade 300m för långt.
Cykligen gick helt enligt plan med både fart och nutrition, hade som mål att hålla ett snitt på 30km/h vilket jag nästan gjorde. Däremot fick jag kämpa något extra de sista milen då jag började få ont i ländryggen.
Löpnigen var den biten som var absolut tuffast, dirket efter jag hoppat av cyklen och sprang iväg på önskat 4.40 tempo kände jag dirket hur benen började krampa ihop. Fick sänka tempot rejält för att hålla mig i rörelse. Min gissning är att det var tack vare värmen och något för lågt vatten och elektrolytintag.
Väldigt häftig upplevelse och jag är supernöjd trotts att jag inte nådde riktigt hela vägen till min önskade tid. En väldigt lärorik triathlondebut. Nu vet jag vad jag gett mig in på till nästa gång.
Tack till alla som har följt och peppat mig!
